buildmeup

Idag var det tänkt att Sverigedemokraterna skulle ha torgmöte på Kungsportsplatsen i Göteborg. Så blev det inte. Göteborgs nätverk mot rasism hade manat till motdemonstration och enligt GP hade cirka 1 000 personer tagit sig till Kungsportsplatsen. En av dem var jag.

Till en början var allting fint. Folk sjöng om gator fria från rasister och någon hade ”jympa mot rasism” till musik från en bergsprängare. Polisen var också på plats, och de var många. Både till fots och till häst. Efter ett tag anlände Sverigedemokraterna till platsen och demonstranterna närmade sig dem. Stämningen blev helt klart hetsigare. Jag var själv ganska nära, bara ett par meter därifrån. Framför mig stod en demonstrant med megafon. Han skrek i ansiktet på en av Sverigedemokraterna att han inte ville ha rasister som dem på sina gator. Sverigedemokraten kupade handen bakom örat som om han inte hört, som en ironisk gest. Jag tror han var nervös.

Efter ett tag var Sverigedemokraterna instängda mellan två demonstrantklungor. Endast åtskilda av en kedja poliser och deras piketbussar på ena sidan och ridande poliser på den andra. Folk sjöng slagord och blåste i visselpipor. Det var såklart omöjligt att genomföra ett torgmöte.

Någonstans här så gick jag. Jag skulle fika med en gammal klasskamrat från folkhögskoletiden. Strax därefter beslutade Sverigedemokraterna sig för att ställa in torgmötet och lämna platsen. Det var då stämningen blev som allra hetsigast och polisen använde pepparspray mot ett par av demonstranterna.

 

Tanken om att öppet visa sitt motstånd mot Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik är fin. Men när jag stod där bland fanor och slagord kändes det mest djupt tragiskt att det här är vad som krävs. Man ska inte behöva stå en halv meter ifrån någon och via megafon berätta att rasister som han inte hör hemma på stadens gator. I drömmen om mitt samhälle hade deras torgmöte inte väckt någons intresse, eller åtminstone inte fångat det tillräckligt länge för att hålla kvar det.

Kanske har det till och med motsatt effekt? Genom mediernas försorg når nu nyheten om ett saboterat torgmöte människor som annars aldrig hade hört talas om det. Kanske ”skrämmer” man någon som övervägt att rösta på SD, men jag tror inte det. Om inte partitoppen vacklar inför demonstrationsmassorna så kommer inte väljarna att göra det heller. Att lägga en anonym röst den 19 september innebär ingen risk för någon. Dessutom tror jag inte att de som överväger att rösta Sverigedemokratiskt kan identifiera sig med organisationer som Rättvisepartiet Socialisterna eller Syndikalistiska ungdomsförbundet, som båda deltog i demonstrationen. Däremot stärker nog demonstrationen enigheten i de egna leden.

 

Jag vill såklart visa mitt motstånd mot Sverigedemokraternas politik. Det var därför jag gick dit. Men jag vill samtidigt vara effektiv. Så hur ska man agera?

Inser att John Mayer är yngre än jag trott.

Den imaginäre levnadskonnässören på väg mot medelåldern med gitarren i famnen visar sig vara en ung kille som ställer håret uppåt och har skinnjacka.Det känns ungefär lika konstigt som när det visade sig att Henrik Torehammar inte alls såg ut som Johan Hakelius.

Att vara med i skavlan verkar ha blivit ett sätt för utländska artister att inleda sin marknadsföring i sverige. Skavlan har stort förtroende bland folk.

Nu: Filmhögskolan och ljudjobb. Det sista.

 

 

Intressant och smårolig artikel i DN idag. Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard skriver i sin facebookstatus att han "tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!"


Det blir fel på så många sätt. Invandrare som arbetar är fantastiska. Det tar bara en halvtimme att få hem en ryska som torkar upp bajset i min trappuppgång.
Man kan ju fråga sig varför det är viktigt att poängtera att det rör sig om invandrare? Ser man på arbetslinjen, som syftar till att arbetsförmögna människor aktivt ska söka jobb eller kurser för att kunna sättas i arbete, som ett verktyg för att få in invandrare i yrken som "vanligt folk" inte vill ha?

Man kan ju tycka att han i sin roll som pressekreterare inte riktigt lyckas ta vara på den marknadsföringskanal som facebook kan vara.
Extra roligt blir det när han försöker rädda situationer och kläcker ur sig följande citat.

– Invandrare hade egentligen inte något alls med saken att göra, men jag har tidigare på Facebook uttryckt hur fantastiskt det är med de personer som är rätt nya i Sverige kommer hem och städar våra lägenheter.

Ja, är det inte underbart med dessa ryskor som kommer hem och torkar upp exkrementer i våra trappuppgångar.

Edvard är även Moderat riksdagskandidat i valet. Kan vara värt att lägga på minnet.

Det mest dramatiska sättet att vakna på i Norra Grean är när en vilsen fågelstackare inte insett att fönsterrutan är en fönsterruta och kraschar in i den.  Dramatiskt delvis därför att det ofta innebär ond bråd död, men också för att man vaknar med en smäll.

I Göteborg är det lite annorlunda. Man kan fortfarande vakna av smällar, fast av en annan dignitet.
Igår när jag virade in mig i täcket och borrade ner min kropp i sängen för att sova efter en lång dag i studion stördes jag av ett skrikande fyllo utanför fönstret. Det är inget ovanligt, Göteborgs intelligensreserv står ganska ofta här utanför och gapar på helgerna.
Det som skiljer det här tillfället från alla andra är fortsättningen.
Skrikandet bryts av två snabba smällar, en liten och sedan en kraftig varpå det regnar avskräde mot mitt fönster.
Det hela är inte helt olikt hur jag föreställer mig att bomber kreverar.

Därefter är det tyst.
Kvar ligger jag och undrar vad fan som hände?

Fågeln mot rutan kanske inte var så dum ändå.

Fredrik Strage inleder sin sågning av Göta kanal 3 på DN:s kultursidor på ett fullkomligt lysande sätt.

"På juldagen satt Eva Röse i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om den tredje ”Göta kanal”-filmen. ”Tycker du själv att filmen är bra?” frågade reportern. ”Jag tycker att den är bra, det gör jag”, sa Eva Röse.
Utan att darra på rösten beskrev hon ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” som ”en glad film, en snäll film, en småputtrande solig familjefilm”. Sedan log hon ett frireligiöst leende som överträffade allt skådespeleri i filmen."

Det ger onekeligen en ganska bra bild av filmens kvalitet.

STIM har satt ihop en lista över de låtar av internationella och svenska låtskrivare som spelats mest i radio under 00-talet. Man skulle ju kunna tro att Max Martin skulle toppa den svenska listan, men icke. Flest låtar har Robyn i olika samarbeten med andra låtskrivare. Man kan även notera att Jocke berg - som har två låtar med på topp 10-listan - har skrivit Titiyos Come along som ligger på tredje plats, något som jag inte hade en aning om.
Vill man känna sig lite nedslagen över den värld vi lever i så kan man studera listans tionde plats lite närmare. Där finner man nämligen Takidas Curly sue.

Men det mest intressanta med listan är inte vilka låtskrivare som dragit in mest STIM-pengar från radion, utan att låtar som har många, många, MÅNGA år på nacken fortfarande spelas frekvent i etern.
Låtar som en gång slagit igenom tenderar att bita sig fast och spelas i flera år framöver. Man byter ogärna ut låtar som man vet fungerar, och håller krampaktigt fast vid sina trotjänare. Kassakor, om man så vill.

Det finns såklart en del problem med detta. Jag kan tycka att en sådan likriktning, som det blir när man ogärna byter ut sina gamla favoriter, kväver kulturen. Det musikutbud som lyssnarna matas med smalnar av och blir till slut en enkelfilig väg där gamla elefanter och dess avkommor köar för att ta sig fram.
Mycket av detta, att hålla fast vid det gamla, inte pröva något nytt och inte våga bryta gamla mönster liknar den kritik som ibland riktas mot public service-medierna.
Därför är det intressant när STIMs informatör Peo Thyrén i en intervju med DN säger så här:

"Listorna visar inte minst att när en låt har bitit sig fast så kan den hänga kvar årtionde efter årtionde.
Framför allt den kommersiella radion är väldigt konservativ. Radiojättar som Mix Megapol och Rix FM drar sig för att lägga till ny musik"

Det är alltså den kommersiella radion som biter sig fast vid sina gamla favoriter och gärna fortsätter gå på sina upptrampade stigar, i större utsträckning än SR.
Det här visar på sitt sätt vilken viktig roll public service har att spela i medielandskapet.
Den konkurrenssituation som de reklamfinansierade kanalerna befinner sig i främjar kanske ekonomin, men samtidigt så leds de in i en rädsla för att satsa på något som inte ger vinst. En chansning på en udda programserie, kanske ett program som endast berör litteratur, belyser en utsatt del av befolkningen eller kanske att satsa mer på samhällsgranskande journalistik.
Istället satsar man på det man vet fungerar. Hittar en konkurrent ett vinnande koncept så är det säkraste att hitta något liknande som man kan följa upp med. Det är ju trots allt det som folket vill se.

Eller?

Motvikten till detta är public service. Allt jag räknade upp i förra stycket är program man kan återfinna i SVT:s tablå. Babel, Hemlös, Uppdrag granskning och dokumentärer som Natten, Mannen som aldrig sett snö eller Tysk höst bidrar alla till att bredda kulturutbudet och ser till att fler röster hörs. Något som faktiskt är ganska ovanligt i det mediabrus som fyller våra sinnen varje dag.

Okkervil river är ett bra tempo att ha i benen om man nödvändigtvis måste gå från sahlgrenska till kläppegatan. Ensamsång uppför Ehrenströmsgatan och lite mer subtilt gnolande nedför Toltorpsgatan. Öl i magen och ett tomt konto.
En fin kväll blev det i alla fall, och jag är glad att jag inte åkte hem istället.
Sak att fundera på: Varför tar man alltid samma toalett, om det är möjligt, när man är ute? Jag kom på mig själv med att tänka att "inget här är mitt, men det här är jävlar i mig min toalett".

Tilläggas kan att puben totalt sett erbjöd två (2) toaletter.

Liseberg hade inte oväntat sålt ut julen, och min egen julfeeling har bytts ut mot en oroande vilsenhet. Min talanglösa planering tillsammans med en liten (LITEN) krypande höstdepp satte stopp för den.
Framför mig ligger en komvuxgrop to be, tenta med bok, beef med hyresvärd och kamp mot kommunens brist på skyndsamhet. En inte helt lätt uppgift, men det ska nog gå. Allt jag behöver är tid och disciplin. Det ena är det brist på och det andra kanske det är på tiden att jag skaffar mig.

Liseberg ja. Första gången jag var där juletid, och det var lite av en letdown. Visst var det fint, väldigt fint till och med. Men det var ju inte jul, ingen riktigt jul i alla fall.
Jag kom på mig själv med att sakna skyltsöndagarna i Bengtsfors, med föreningsgubbarna som grillar korv och serverar glögg längs storgatan. Jag vill inte ha burger king-finansierade matställen eller kalla knäckäpplen med vattning oboy och skumgrädden vid sidan. Konstgjorda facklor? Nej, ge mig hellre en gågata upplyst av marshaller och tomtebloss.

Hur länge sedan var det julen innebar mer än att hitta den perfekta presenten?

Idag är ett monument över färgen grå.
Himlen går i samma ton som berget och regner strilar i sakta mak ner över kläppegatan. Som om någon bestämt att det regn som finns att uppbåda minsann ska fördelas jämnt över dygnets 24 timmar.
Och på tal om timmar; i november har Göteborg benådats med tre soltimmar. T R E jävla soltimmar.

Huvudet värker efter gårdagens dryckesgille hos Adam, trots att jag drack minst sagt måttligt, och mitt konto är en ekande tom brunn med bara ett par pölar kvar på botten.

Så vad gör man med sina sista slantar?

Jo.
Man går till hemköp med Andra sjunger Olle Ljungström i öronen och mjukisbyxor som effektivt absorberar regnet för att köpa chips, dip och cola.
Slöseri eller höstterapi, vad är skillnaden? Det enda jag vet är att känslan av att lägga sig i soffan framför Cat o' nine tails och svulla loss lite i min ensamhet är svårslagen.

Det är en morgon med alldeles för lite kläder. Buss 760 ger ifrån sig ett klagande läte, kör ut ifrån Dalgångsvägens hållplats och påbörjar sin klättring uppför Toltorpsvägen. Vägen är tom sånär som på ett par människor på väg till sina jobb.

Bussen är full av folk som låter blicken vandra ut genom tvåglasfönstren eller ner i marken. Man sitter nära varandra men ändå distanserat. Vi på bussen har inget behov av samspel, vi ska från punkt A till punkt B. Gärna snabbt och smärtfritt utan att behöva möta varandras blickar.

 

Rödljusen vid korsningen Guldhedsgatan-Ehrenströmsgatan slår precis om till grönt och vi svänger in mot hållplatsen vid Sahlgrenskas huvudentré. Mitt huvud lutar tungt mot bussfönstret. Bara någon meter ifrån en skylt med texten ”SJUKHUSOMRÅDE. Rökförbud gäller. Fimpa här.” står två män och en kvinna och röker var sin cigarett. Röken från deras cigarretter blandas med den från andedräkten hos folk på väg in till sjukhuset.

 

Bussen rullar vidare och för mitt inre ser jag mig själv surfandes på spårvagnsspåren som löper precis till vänster om bussen. Det slår gnistor när jag glider på spåren. Det påminner om de scener som kunde utspelas i min barndoms tv-spel.

Jag surfar förbi Victor Bensows trappor. Sahlgrenskas Norra Port passeras och den vildvinsbeklädda stenmuren glider förbi på högersidan. Bussen och mina grå medpassagerarna känns avlägsna.

Plötsligt fylls fönsterrutan av den frustande plåthingsten Ingvar Oldsberg som sveper in över spåren och suddar ut min fantasi.

Det tar en sekund innan det slår mig. ”Shit. Jag dog. Och det var Ingvar Oldsberg som dödade mig.”

 

På sin väg mellan Tynnered och Bergsjön krossade Ingvar Oldsberg min fåniga lilla verklighetsflykt på spåret. Och det med besked. Det tar nog ett tag innan jag bryter mig ur leden igen.

Noterade att Max slutar sälja en fruktsallad från bananföretaget Dole.
Anledningen är att man fått höra talas om Doles stämning av filmaren Fredrik Gertten efter hans film "Bananas!".

Känns rätt skönt att det finns storföretag som tar ställning på det här sättet, även om Max säkert har insett att det finns många goodwill-poäng att plocka på det här.

Inte desto mindre är det skönt att le lite naivt åt hela saken.

Bokmässan i Göteborg, min första mässdag någonsin.
Det är fullpackat med folk.
Inte många minuter hinner passera innan den första ilskan föds i mitt bultande huvud. Bultande som i huvudvärk. Jag var visst inte så frisk som jag trodde jag var.
Och inte en treo så långt ögat når, vilket i och för sig inte är längre till rulltrappan mot plan 2.

Och varmt som i en jävla ångbastu. Vad gör allt folk här? Jag trodde det skulle vara lugnt och behagligt att strosa omkring bland montrarna.
Men nej, det är det inte. Det är ett krig.
Varje person som stannar upp för att beskåda en monter bildar en obönhörlig och mycket trång flaskhals som resten av oss måste pressas igenom.
Trångt och svettigt.

Fastnar jag bakom en kulturtant med för mycket parfym på sig igen så blir jag vansinnig.

Möter Mark Levengood på plan 2, strax efter att jag blivit nekad att gå på Jonas Gardells Jesusseminarium.
Kan av någon anledning inte hålla bort ett fånigt flin från mina läppar och försöker aktivt dölja det genom att klia mig på näsan med stora, yviga rörelser samtidigt som Mark passerar förbi mig.

Upptäcker att jag missat seminariet med Björn Ranelid. Driten också!
Pressar mig genom folkhopen för att hinna till piratförlagets monter innan Jan Guillou slutar signera sin självbiografi. Jag hinner dit och är en av de sista som får köpa boken signerad.
Efter ett ganska ensidigt informationsutbyte - En bok va? Till vem? Andreas, är det du det? Varsågod. - Så har jag boken i min hand. Skrivandets makt och vanmakt.

Tack..

Jag var för trött för att tala. Konversera. Varför inte ta chansen när man som journaliststuderande har förmånen att stå framför Jan Guillou?
Säga vad man vill om honom, men det han har gjort som journalist är inget man spottar på i första taget.
Men nu stod jag där allt annat är munvig. Trött, nästan yr. Svettig och uttorkad.
Jag har känt mig mer tilltalande.

I takt med att jag mattas av så blir jag likgiltig inför den kompakta folkmassan. Separeras allt mer ifrån den. Nu är det jag som är flaskhalsen. Och det känns bra. Nästan förlösande.
Flanerar runt bland montrarna, stannar till vid Stig Dagerman-montern och fastnar där ett tag.
Stig Dagerman, varför har jag inte upptäckt honom förr?

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli
någon lycklig människa, ty en lycklig människa
skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett
meningslöst irrande mot den vissa döden.

Bestämmer mig för att besöka montern imorgon igen. Och kanske köpa något av honom. Ja, det ska jag nog göra.

Pratar med humanisterna. De vill avdöpa mig med en rosa hårtork och "säga några ord".
Det känns löjligt. Humanisterna känns löjliga. Jag förstår inte varför de över huvud taget finns, och funderar på om jag ska fråga. Men jag kommer mig aldrig för.
Jag får känslan av att de är arga, men jag förstår inte varför. För att folk tror på gud?
Det känns småaktigt att bli upprörd över. De ska väl skita i om jag så tror på anden som
lever och bor i min kaffebryggare. Det är min sak, inte deras.

Släpar fötterna efter mig i riktning mot utgången. Frisk luft, helt underbart.

Ville bara få alla att lyssna på Elvis Costello's senaste skiva, som är fylld med folk och countryinfluenser.

Den finns på spotify här

Skivan heter Secret, profane and sugarcane och även om jag inte är helt inlyssnad än så känner jag en fin vibe från den.

Det var allt av substans jag har att skriva just nu, även om det finns mer att berätta från den senaste veckan. Men det tar jag en annan dag då jag har orken kvar.

Jag vill inte jobba!
Dagar som denna så vore det jävligt skönt att bara vara ett socfall och kunna acceptera att man är det. Sex folköl varje kväll, en återställare morgonen efter och köpa euroshoppermat för bidragen.

Jag blev sjundereserv på Journalistlinjen till följd av ett ganska dåligt samhällstest. Hoppas jag, för annars så är det mina texter som det var fel på och då blir det jäkla svårt att ta sig in. Hoppas på dålig allmänbildning och kasst tempo på luckprovet.

Vill jag till Lund? Just nu är svaret Njae. Fast vad vet jag.

Är Piteå samma sak som arbetslöshet?

En sak som är säker är att Bengtsfors är väldigt extaslöst under det kalla halvåret, det gäller att ducka för den kulan så ska det nog lösa sig.

Var på Bruce Springsteen i Torsdags, i kylan och regnet. Egentligen helt värdelösa förutsättningar för en konsert, med fyra grader varmt, ihållande regn och snålblåst så var två timmars väntan innan konsertens start som en mindre skärseld.
Jag, med en jacka som var mer vindtät än vattentät, kyldes snabbt ner till en liten frostklump som helst inte ville ta händerna ur fickan för att hålla värmen. Att jag var där ensam gjorde inte väntan enklare, när det regnade och blåste som värst så kändes det som att hela stadion var där med någon, utom jag.

Bruce och bandet hade även den goda smaken att inte gå på scenen förrän 30-40 minuter efter utsatt tid, men när de väl gjorde det så förträngde jag snabbt kylan och pissregnet. Konserten inleddes med att svenskättade gitarristen Nils Lofgren spelade Idas Sommarvisa på dragspel medan resten av bandet äntrade scenen. Allra sist kom såklart Bruce tillsammans med saxofonisten Clarence Clemons, som knappt kan gå tack vare vad jag tror är en höftskada. Efter det inledande publikfrieriet, som väl ingen svensk kan motstå, spelade man Who'll stop the rain till vädrets ära.

Känslan av att stå mitt bland 30 000 människor som sjunger med på ett närmast blint, fanatiskt sätt är svårjämförlig. Bruce får ett enormt gensvar från publiken, och han vet minst sagt hur han ska utnyttja det. Badlands rullade förbi, och med den Prove it all night. En minst sagt hygglig inledning, som sedan gick över i en period som var lite mer trögrodd. Jag kände inte till låtarna lika bra och det var bluesigare rock, som låten Seeds, t.ex. Kändes lite malplacerat, men sen kommer The ghost of Tom Joad, och Nils Lofgrens solo är fantastiskt att både lyssna till, och titta på. Men vändningen från de segare bluesinspirerade låtarna är inte fullbordad förrän The Wresler slås an av keyboardisten. Stadion stannar helt, kvällens kallaste vind drar in över stadion och det känns som om jag är den ende som sjunger med. När strålkastarna vänds ut mot publiken i slutet av låten finns det ingen rökmaskin i världen som kunde gjort regnets jobb. Den låten är nog det starkaste jag tar med mig ifrån den här konserten.

Scenerna som utspelades under Waiting on a sunny day när Springsteen lutar sig ned vid kravallstaketet och låter en liten flicka sjunga refrängen helt själv är signifikativ för hela upplevelsen. Jublet som utbröt efter hennes sånginsats och när Bruce lyfte upp henne på scenen inför 30 000 åskådare var massivt. Och även om jag antar att det är ett beprövat knep som ofta återkommer i hans framträdanden så gav det en känsla av gemenskap och tillhörighet som man inte är direkt bortskämd med på konserter.

En annan bild som dröjer sig kvar på hornhinnan är när Bruce halkar på den blöta scenen och faller med ändan först ner i golvet, för att sedan mycket, mycket nöjd utropa att han inte kan fortsätta därför att han har brutit röven.

"I'm telling you, I broke my ass!"

Eller scenarbetaren som såg ut som Thomas Wassberg och kutade tvärs över scenen med våtskrapa och torkade bort regnet.

En sak som grämer mig är dock att Fredagens konsert verkar ha varit betydligt fetare. Bättre väder, och en låtlista som jag verkligen hade velat höra när jag var där. Låtar som Thunder Road, Candys room, Hungry heart, Tenth avenue freeze-out och Detroit Medley hade varit något. Men man kan ju inte få allt.

Nästa gång ska jag inte gå på den första konserten.

Större bakslag: Antagningsprovet till Journalistlinjen i Göteborg är den 8e Juni. Bruce Springsteen spelar den 7e i Stockholm. Jag har sett fram emot den konserten sedan jag köpte biljetterna, och den skulle bli en skön kickstart på sommaren, om inte sommarens höjdpunkt till och med. Men nu ser det ju jävligt brunt ut. Skitdag.