buildmeup

Det är en morgon med alldeles för lite kläder. Buss 760 ger ifrån sig ett klagande läte, kör ut ifrån Dalgångsvägens hållplats och påbörjar sin klättring uppför Toltorpsvägen. Vägen är tom sånär som på ett par människor på väg till sina jobb.

Bussen är full av folk som låter blicken vandra ut genom tvåglasfönstren eller ner i marken. Man sitter nära varandra men ändå distanserat. Vi på bussen har inget behov av samspel, vi ska från punkt A till punkt B. Gärna snabbt och smärtfritt utan att behöva möta varandras blickar.

Rödljusen vid korsningen Guldhedsgatan-Ehrenströmsgatan slår precis om till grönt och vi svänger in mot hållplatsen vid Sahlgrenskas huvudentré. Mitt huvud lutar tungt mot bussfönstret. Bara någon meter ifrån en skylt med texten ”SJUKHUSOMRÅDE. Rökförbud gäller. Fimpa här.” står två män och en kvinna och röker var sin cigarett. Röken från deras cigarretter blandas med den från andedräkten hos folk på väg in till sjukhuset.

Bussen rullar vidare och för mitt inre ser jag mig själv surfandes på spårvagnsspåren som löper precis till vänster om bussen. Det slår gnistor när jag glider på spåren. Det påminner om de scener som kunde utspelas i min barndoms tv-spel.

Jag surfar förbi Victor Bensows trappor. Sahlgrenskas Norra Port passeras och den vildvinsbeklädda stenmuren glider förbi på högersidan. Bussen och mina grå medpassagerarna känns avlägsna.

Plötsligt fylls fönsterrutan av den frustande plåthingsten Ingvar Oldsberg som sveper in över spåren och suddar ut min fantasi.

Det tar en sekund innan det slår mig. ”Shit. Jag dog. Och det var Ingvar Oldsberg som dödade mig.”

På sin väg mellan Tynnered och Bergsjön krossade Ingvar Oldsberg min fåniga lilla verklighetsflykt på spåret. Och det med besked. Det tar nog ett tag innan jag bryter mig ur leden igen.