Göta kanal 3 och polemik.
Fredrik Strage inleder sin sågning av Göta kanal 3 på DN:s kultursidor på ett fullkomligt lysande sätt.
"På juldagen satt Eva Röse i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om den tredje ”Göta kanal”-filmen. ”Tycker du själv att filmen är bra?” frågade reportern. ”Jag tycker att den är bra, det gör jag”, sa Eva Röse.
Utan att darra på rösten beskrev hon ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” som ”en glad film, en snäll film, en småputtrande solig familjefilm”. Sedan log hon ett frireligiöst leende som överträffade allt skådespeleri i filmen."
Det ger onekeligen en ganska bra bild av filmens kvalitet.
STIM har satt ihop en lista över de låtar av internationella och svenska låtskrivare som spelats mest i radio under 00-talet. Man skulle ju kunna tro att Max Martin skulle toppa den svenska listan, men icke. Flest låtar har Robyn i olika samarbeten med andra låtskrivare. Man kan även notera att Jocke berg - som har två låtar med på topp 10-listan - har skrivit Titiyos Come along som ligger på tredje plats, något som jag inte hade en aning om.
Vill man känna sig lite nedslagen över den värld vi lever i så kan man studera listans tionde plats lite närmare. Där finner man nämligen Takidas Curly sue.
Men det mest intressanta med listan är inte vilka låtskrivare som dragit in mest STIM-pengar från radion, utan att låtar som har många, många, MÅNGA år på nacken fortfarande spelas frekvent i etern.
Låtar som en gång slagit igenom tenderar att bita sig fast och spelas i flera år framöver. Man byter ogärna ut låtar som man vet fungerar, och håller krampaktigt fast vid sina trotjänare. Kassakor, om man så vill.
Det finns såklart en del problem med detta. Jag kan tycka att en sådan likriktning, som det blir när man ogärna byter ut sina gamla favoriter, kväver kulturen. Det musikutbud som lyssnarna matas med smalnar av och blir till slut en enkelfilig väg där gamla elefanter och dess avkommor köar för att ta sig fram.
Mycket av detta, att hålla fast vid det gamla, inte pröva något nytt och inte våga bryta gamla mönster liknar den kritik som ibland riktas mot public service-medierna.
Därför är det intressant när STIMs informatör Peo Thyrén i en intervju med DN säger så här:
"Listorna visar inte minst att när en låt har bitit sig fast så kan den hänga kvar årtionde efter årtionde.
Framför allt den kommersiella radion är väldigt konservativ. Radiojättar som Mix Megapol och Rix FM drar sig för att lägga till ny musik"
Det är alltså den kommersiella radion som biter sig fast vid sina gamla favoriter och gärna fortsätter gå på sina upptrampade stigar, i större utsträckning än SR.
Det här visar på sitt sätt vilken viktig roll public service har att spela i medielandskapet.
Den konkurrenssituation som de reklamfinansierade kanalerna befinner sig i främjar kanske ekonomin, men samtidigt så leds de in i en rädsla för att satsa på något som inte ger vinst. En chansning på en udda programserie, kanske ett program som endast berör litteratur, belyser en utsatt del av befolkningen eller kanske att satsa mer på samhällsgranskande journalistik.
Istället satsar man på det man vet fungerar. Hittar en konkurrent ett vinnande koncept så är det säkraste att hitta något liknande som man kan följa upp med. Det är ju trots allt det som folket vill se.
Eller?
Motvikten till detta är public service. Allt jag räknade upp i förra stycket är program man kan återfinna i SVT:s tablå. Babel, Hemlös, Uppdrag granskning och dokumentärer som Natten, Mannen som aldrig sett snö eller Tysk höst bidrar alla till att bredda kulturutbudet och ser till att fler röster hörs. Något som faktiskt är ganska ovanligt i det mediabrus som fyller våra sinnen varje dag.
"På juldagen satt Eva Röse i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om den tredje ”Göta kanal”-filmen. ”Tycker du själv att filmen är bra?” frågade reportern. ”Jag tycker att den är bra, det gör jag”, sa Eva Röse.
Utan att darra på rösten beskrev hon ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” som ”en glad film, en snäll film, en småputtrande solig familjefilm”. Sedan log hon ett frireligiöst leende som överträffade allt skådespeleri i filmen."
Det ger onekeligen en ganska bra bild av filmens kvalitet.
STIM har satt ihop en lista över de låtar av internationella och svenska låtskrivare som spelats mest i radio under 00-talet. Man skulle ju kunna tro att Max Martin skulle toppa den svenska listan, men icke. Flest låtar har Robyn i olika samarbeten med andra låtskrivare. Man kan även notera att Jocke berg - som har två låtar med på topp 10-listan - har skrivit Titiyos Come along som ligger på tredje plats, något som jag inte hade en aning om.
Vill man känna sig lite nedslagen över den värld vi lever i så kan man studera listans tionde plats lite närmare. Där finner man nämligen Takidas Curly sue.
Men det mest intressanta med listan är inte vilka låtskrivare som dragit in mest STIM-pengar från radion, utan att låtar som har många, många, MÅNGA år på nacken fortfarande spelas frekvent i etern.
Låtar som en gång slagit igenom tenderar att bita sig fast och spelas i flera år framöver. Man byter ogärna ut låtar som man vet fungerar, och håller krampaktigt fast vid sina trotjänare. Kassakor, om man så vill.
Det finns såklart en del problem med detta. Jag kan tycka att en sådan likriktning, som det blir när man ogärna byter ut sina gamla favoriter, kväver kulturen. Det musikutbud som lyssnarna matas med smalnar av och blir till slut en enkelfilig väg där gamla elefanter och dess avkommor köar för att ta sig fram.
Mycket av detta, att hålla fast vid det gamla, inte pröva något nytt och inte våga bryta gamla mönster liknar den kritik som ibland riktas mot public service-medierna.
Därför är det intressant när STIMs informatör Peo Thyrén i en intervju med DN säger så här:
"Listorna visar inte minst att när en låt har bitit sig fast så kan den hänga kvar årtionde efter årtionde.
Framför allt den kommersiella radion är väldigt konservativ. Radiojättar som Mix Megapol och Rix FM drar sig för att lägga till ny musik"
Det är alltså den kommersiella radion som biter sig fast vid sina gamla favoriter och gärna fortsätter gå på sina upptrampade stigar, i större utsträckning än SR.
Det här visar på sitt sätt vilken viktig roll public service har att spela i medielandskapet.
Den konkurrenssituation som de reklamfinansierade kanalerna befinner sig i främjar kanske ekonomin, men samtidigt så leds de in i en rädsla för att satsa på något som inte ger vinst. En chansning på en udda programserie, kanske ett program som endast berör litteratur, belyser en utsatt del av befolkningen eller kanske att satsa mer på samhällsgranskande journalistik.
Istället satsar man på det man vet fungerar. Hittar en konkurrent ett vinnande koncept så är det säkraste att hitta något liknande som man kan följa upp med. Det är ju trots allt det som folket vill se.
Eller?
Motvikten till detta är public service. Allt jag räknade upp i förra stycket är program man kan återfinna i SVT:s tablå. Babel, Hemlös, Uppdrag granskning och dokumentärer som Natten, Mannen som aldrig sett snö eller Tysk höst bidrar alla till att bredda kulturutbudet och ser till att fler röster hörs. Något som faktiskt är ganska ovanligt i det mediabrus som fyller våra sinnen varje dag.
Old times. Hello, hey, I've missed you
Okkervil river är ett bra tempo att ha i benen om man nödvändigtvis måste gå från sahlgrenska till kläppegatan. Ensamsång uppför Ehrenströmsgatan och lite mer subtilt gnolande nedför Toltorpsgatan. Öl i magen och ett tomt konto.
En fin kväll blev det i alla fall, och jag är glad att jag inte åkte hem istället.
Sak att fundera på: Varför tar man alltid samma toalett, om det är möjligt, när man är ute? Jag kom på mig själv med att tänka att "inget här är mitt, men det här är jävlar i mig min toalett".
Tilläggas kan att puben totalt sett erbjöd två (2) toaletter.
En fin kväll blev det i alla fall, och jag är glad att jag inte åkte hem istället.
Sak att fundera på: Varför tar man alltid samma toalett, om det är möjligt, när man är ute? Jag kom på mig själv med att tänka att "inget här är mitt, men det här är jävlar i mig min toalett".
Tilläggas kan att puben totalt sett erbjöd två (2) toaletter.
Jul i McEra
Liseberg hade inte oväntat sålt ut julen, och min egen julfeeling har bytts ut mot en oroande vilsenhet. Min talanglösa planering tillsammans med en liten (LITEN) krypande höstdepp satte stopp för den.
Framför mig ligger en komvuxgrop to be, tenta med bok, beef med hyresvärd och kamp mot kommunens brist på skyndsamhet. En inte helt lätt uppgift, men det ska nog gå. Allt jag behöver är tid och disciplin. Det ena är det brist på och det andra kanske det är på tiden att jag skaffar mig.
Liseberg ja. Första gången jag var där juletid, och det var lite av en letdown. Visst var det fint, väldigt fint till och med. Men det var ju inte jul, ingen riktigt jul i alla fall.
Jag kom på mig själv med att sakna skyltsöndagarna i Bengtsfors, med föreningsgubbarna som grillar korv och serverar glögg längs storgatan. Jag vill inte ha burger king-finansierade matställen eller kalla knäckäpplen med vattning oboy och skumgrädden vid sidan. Konstgjorda facklor? Nej, ge mig hellre en gågata upplyst av marshaller och tomtebloss.
Hur länge sedan var det julen innebar mer än att hitta den perfekta presenten?
Framför mig ligger en komvuxgrop to be, tenta med bok, beef med hyresvärd och kamp mot kommunens brist på skyndsamhet. En inte helt lätt uppgift, men det ska nog gå. Allt jag behöver är tid och disciplin. Det ena är det brist på och det andra kanske det är på tiden att jag skaffar mig.
Liseberg ja. Första gången jag var där juletid, och det var lite av en letdown. Visst var det fint, väldigt fint till och med. Men det var ju inte jul, ingen riktigt jul i alla fall.
Jag kom på mig själv med att sakna skyltsöndagarna i Bengtsfors, med föreningsgubbarna som grillar korv och serverar glögg längs storgatan. Jag vill inte ha burger king-finansierade matställen eller kalla knäckäpplen med vattning oboy och skumgrädden vid sidan. Konstgjorda facklor? Nej, ge mig hellre en gågata upplyst av marshaller och tomtebloss.
Hur länge sedan var det julen innebar mer än att hitta den perfekta presenten?
