Skogen skymmer alla träden, varför ser jag ingenting?
Idag ringde min Morfar mig och ville spela Schack. Han gör det ibland, men jag orkar för det mesta inte åka dit. Jag har ju så mycket annat för mig brukar jag intala mig. Men det har jag ju egentligen inte.
Men den här gången bestämde jag mig för att åka dit och spela lite schack, ta en kopp kaffe och småprata lite om livet.
Han gillar det min Morfar, att småprata lite om livet.
Efter ett snabbt stopp på konditori Tosca där jag köpte oss varsin budapestbakelse ("köp det flottigaste dom har!") till kaffet så anlände jag till Morfars hus, och redan nu hade jag tyckt mig höra ett konstigt ljud från bilen när jag körde, men det var inte så framträdande och jag antog att det var vägljud som jag hörde.
Efter två schackpartier och varsin seger så var det dags för mig att åka hem och laga lite mat, men när jag satte mig i bilen och körde iväg så kändes någonting väldigt, väldigt fel. Och javisst, vänster framdäck hade punka. Superpunka till och med. Mer punka än jag någonsin sett ett däck ha.
Det faktum att det var vänster fram som hade gått sönder gjorde allt mycket besvärligare, speciellt nu när jag stod lite olägligt tlll på en gata i Bengtsfors. För att inte bli överkörd var jag tvungen att avbryta mitt skruvande varje gång det kom en bil och flytta på mig. Tack vare detta så tog det såklart betydligt längre tid än vad det normalt borde ha gjort. Till råga på det var bilen otroligt skitig eftersom att vägen upp till vårat hus för tillfället är en lervälling. Den skiten var svår att undvika när jag hukade mig för att få ordning på den minimala domkraften som SAAB varit vänliga nog att skicka med bilen. Man kan väl säga som så att efter ett tag var inte bilen ensam om att vara skitig.
När bilen hängde lite småsvajigt i luften och alla skruvar var bortskruvade från hjulet så satt det ändå kvar som berget. Jag slet och drog men fick inte loss det. Inte förrän en f.d fotbollsspelare i Bengtsfors IF kom och lossade på det med en välriktad hästspark.
Sen var det bara att skruva på det knallröda, trådsmala, reservdäcket och köra iväg.
Trodde jag.
Under tiden jag skruvade loss däcket så hade jag haft på varningsblinkersen för att uppmärksamma folk ytterligare på att jag låg där bredvid bilen på asfalten och krälade. Detta hade ju, givetvis, sugit musten ur SAABens klena batteri, och jag riktigt kände hur begagnade-bil-guden skrattade mig i ansiktet.
Detta löste sig genom att jag gick tillbaka till morfar och bad honom komma med bilen så jag kunde koppla samman dom med ett par startkablar och få igång mitt halvdöda vrak. Detta blev den slutgiltiga räddningen för den strandade val som var min saab, och jag kunde äntligen åka hem och laga min mat. Vid det här laget både hungrig, frusen, skitig och med ömmande knän.
Men nu kan jag iaf byta däck som en gud.
Men den här gången bestämde jag mig för att åka dit och spela lite schack, ta en kopp kaffe och småprata lite om livet.
Han gillar det min Morfar, att småprata lite om livet.
Efter ett snabbt stopp på konditori Tosca där jag köpte oss varsin budapestbakelse ("köp det flottigaste dom har!") till kaffet så anlände jag till Morfars hus, och redan nu hade jag tyckt mig höra ett konstigt ljud från bilen när jag körde, men det var inte så framträdande och jag antog att det var vägljud som jag hörde.
Efter två schackpartier och varsin seger så var det dags för mig att åka hem och laga lite mat, men när jag satte mig i bilen och körde iväg så kändes någonting väldigt, väldigt fel. Och javisst, vänster framdäck hade punka. Superpunka till och med. Mer punka än jag någonsin sett ett däck ha.
Det faktum att det var vänster fram som hade gått sönder gjorde allt mycket besvärligare, speciellt nu när jag stod lite olägligt tlll på en gata i Bengtsfors. För att inte bli överkörd var jag tvungen att avbryta mitt skruvande varje gång det kom en bil och flytta på mig. Tack vare detta så tog det såklart betydligt längre tid än vad det normalt borde ha gjort. Till råga på det var bilen otroligt skitig eftersom att vägen upp till vårat hus för tillfället är en lervälling. Den skiten var svår att undvika när jag hukade mig för att få ordning på den minimala domkraften som SAAB varit vänliga nog att skicka med bilen. Man kan väl säga som så att efter ett tag var inte bilen ensam om att vara skitig.
När bilen hängde lite småsvajigt i luften och alla skruvar var bortskruvade från hjulet så satt det ändå kvar som berget. Jag slet och drog men fick inte loss det. Inte förrän en f.d fotbollsspelare i Bengtsfors IF kom och lossade på det med en välriktad hästspark.
Sen var det bara att skruva på det knallröda, trådsmala, reservdäcket och köra iväg.
Trodde jag.
Under tiden jag skruvade loss däcket så hade jag haft på varningsblinkersen för att uppmärksamma folk ytterligare på att jag låg där bredvid bilen på asfalten och krälade. Detta hade ju, givetvis, sugit musten ur SAABens klena batteri, och jag riktigt kände hur begagnade-bil-guden skrattade mig i ansiktet.
Detta löste sig genom att jag gick tillbaka till morfar och bad honom komma med bilen så jag kunde koppla samman dom med ett par startkablar och få igång mitt halvdöda vrak. Detta blev den slutgiltiga räddningen för den strandade val som var min saab, och jag kunde äntligen åka hem och laga min mat. Vid det här laget både hungrig, frusen, skitig och med ömmande knän.
Men nu kan jag iaf byta däck som en gud.
opera?
Såg slutet av melodifestivalens omröstning. Det var ett litet framsteg att Caroline af Ugglas kom tvåa eftersom hennes låt var en av väldigt få i tävlingen som sa mig nåt över huvud taget. Att vi sedan skickar en bastardavkomma mellan opera och öststatsost är väl några steg bakåt. Känns som att vi smälter ihop med östblocket på ett obehagligt sätt.
För övrigt så har jag ont i magen och mår lite halvers, jag kom precis hem från en fjällresa till äran av mammas 50års-kalas. Får skriva mer om den senare för nu orkar jag helt enkelt inte.
Ugglas låt kändes äkta, en känsla som exempelvis inte Star Pilots lyckades förmedla i sin låt.
Och var inte Rockyvibbarna lite väl kraftiga under textraden "You trade your passion for glory".
Särskilt då melodin under det partiet var minst sagt bekant.
Ugglas låt kändes äkta, en känsla som exempelvis inte Star Pilots lyckades förmedla i sin låt.
Och var inte Rockyvibbarna lite väl kraftiga under textraden "You trade your passion for glory".
Särskilt då melodin under det partiet var minst sagt bekant.
Jag kan rimma på Lotta, jag kan flyga utan kvast.
Hemtjänsten kan vara en fantastisk plats att jobba på. Man jobbar ute, träffar folk, hjälper folk som har det svårt och får allt som oftast ett varmt och ärligt tack tillbaka.
Hemtjänsten kan vara ett skitställe att jobba på. Man är hemma hos folk som har det svårt, vilket ibland sätter sina spår i deras humör och i förlängningen i deras bemötande mot dig. Man har ofta för lite tid på sig för att göra någon egentlig nytta, och det är inte roligt att åka ifrån någon som kaske mest av allt skulle behövt nån att prata med en stund och kanske ta en kopp kaffe med. Ibland möter man folk som inte uppskattar det arbete man utför, som inte inser vilken möda man lägger ner för att åka dit och hjälpa dom, lära sig dreas rutiner och sätta sig in i hur de vill ha det i sitt hem.
Som tur är så är det oftast ett bra arbete. Det är inte ofta man möts av otacksamheten, tvärtom så är det nästan alltid glada miner och tacksamhet man möts av i dörren. Tidspressen brukar jag för det mesta inte tänka på, jag stannar gärna längre hos vissa som jag tror behöver det, eftersom det på nåt sätt alltid jämnar ut sig vid dagens slut. Jag kanske får tio minuter mindre rast, men vad gör väl det? Efter 20 minuter så brukar ändå samtalsämnena ha sinat och en, kanske välbehövlig, tystnad spridit sig över fikarummet.
Trots detta så händer det att all skit jag skrev om där ovan inträffar, ofta på samma gång. Jag själv har svårt att engagera mig i saker som jag inte känner ger mig nåt, eller som jag känner är meningslösa. För inte så länge sen så kände jag under de dagar jag arbetade att det faktiskt hade kvittat om jag hade varit där. Den tid jag lade ner hos vårdtagarna jag besökte kändes inte som att det tillförde dem något. De var lika ensamma för det. Vännerna var döda sedan länge och barnen bodde långt borta. I det perspektivet kändes våra besök på tio minuter, en kvart, lite meningslösa. Många som är friska i kroppen och inte behöver någon större omvårdnad på det sättet hade kanske haft lika stor glädje av att man satt och pratade med dom en stund, som av ögondropparna vi ger dom två gånger om dagen.
Nu till det som jag egentligen hade tänkt skriva om, det låter ju nu som att jag har världens mest deprimerande jobb, men igår så jobbade jag ett ganska långt pass som gick så jävla bra. Jag hade ett sjukt flow, och i ca 9 timmar så var jag världens bästa hemtjänstman.
Det jag gjorde under dagen gjorde skillnad för dom jag var hos, och jag kände att det faktiskt var så. Alla tackhälsningar när man lämnade husen igen ger en sådan kick att man motiveras att fortsätta med det man gör, och det är den enda anledningen att man fortsätter. De stunderna så är det ett fantastiskt jobb, och man glömmer för stunden bort ryggen som man har så jävla ont i efter att ha jobbat böjd en hel förmiddag och den halvtaskiga lönen man får. För att inte tala om den eventuella skit man torkat.
Den här känslan har fött en ny tanke hos mig. Jag har funderat på om jag gör det för att jag vill hjälpa folk, vilket var ett huvudargument från min sida när jag skulle söka jobbet, eller om jag gör det för att jag själv får en kick av att vara behövd och uppskattad? En ren egotripp med andra ord. Hm. Jag är själv osäker på vad som är det rätta, men oavsett vilket som är den största anledningen så hänger det, förhoppningsvis, ihop.
---
Idag efter jobbet så kom Emil hit en sväng och vi testade lite ljud inför inspelningen imorgon. Det låter hittills ganska lovande efter förutsättningarna, och jag är taggad. Det ska bli kul att spela in igen!
För övrigt så såg jag En film om Olle Ljungström för någon dag sen. Jag blev väldigt fascinerad av honom. Han har en väldigt speciell syn på sin omvärld, och sig själv. Jag tror att han hade haft det väldigt, väldigt svårt utan sin talang som har hjälpt honom att påverka Sveriges musikliv på ett ganska markant sätt. Den mannen har satt avtryck. På något sätt är det nog min dröm att göra det också, även om jag inte vet hur ännu.
Hemtjänsten kan vara ett skitställe att jobba på. Man är hemma hos folk som har det svårt, vilket ibland sätter sina spår i deras humör och i förlängningen i deras bemötande mot dig. Man har ofta för lite tid på sig för att göra någon egentlig nytta, och det är inte roligt att åka ifrån någon som kaske mest av allt skulle behövt nån att prata med en stund och kanske ta en kopp kaffe med. Ibland möter man folk som inte uppskattar det arbete man utför, som inte inser vilken möda man lägger ner för att åka dit och hjälpa dom, lära sig dreas rutiner och sätta sig in i hur de vill ha det i sitt hem.
Som tur är så är det oftast ett bra arbete. Det är inte ofta man möts av otacksamheten, tvärtom så är det nästan alltid glada miner och tacksamhet man möts av i dörren. Tidspressen brukar jag för det mesta inte tänka på, jag stannar gärna längre hos vissa som jag tror behöver det, eftersom det på nåt sätt alltid jämnar ut sig vid dagens slut. Jag kanske får tio minuter mindre rast, men vad gör väl det? Efter 20 minuter så brukar ändå samtalsämnena ha sinat och en, kanske välbehövlig, tystnad spridit sig över fikarummet.
Trots detta så händer det att all skit jag skrev om där ovan inträffar, ofta på samma gång. Jag själv har svårt att engagera mig i saker som jag inte känner ger mig nåt, eller som jag känner är meningslösa. För inte så länge sen så kände jag under de dagar jag arbetade att det faktiskt hade kvittat om jag hade varit där. Den tid jag lade ner hos vårdtagarna jag besökte kändes inte som att det tillförde dem något. De var lika ensamma för det. Vännerna var döda sedan länge och barnen bodde långt borta. I det perspektivet kändes våra besök på tio minuter, en kvart, lite meningslösa. Många som är friska i kroppen och inte behöver någon större omvårdnad på det sättet hade kanske haft lika stor glädje av att man satt och pratade med dom en stund, som av ögondropparna vi ger dom två gånger om dagen.
Nu till det som jag egentligen hade tänkt skriva om, det låter ju nu som att jag har världens mest deprimerande jobb, men igår så jobbade jag ett ganska långt pass som gick så jävla bra. Jag hade ett sjukt flow, och i ca 9 timmar så var jag världens bästa hemtjänstman.
Det jag gjorde under dagen gjorde skillnad för dom jag var hos, och jag kände att det faktiskt var så. Alla tackhälsningar när man lämnade husen igen ger en sådan kick att man motiveras att fortsätta med det man gör, och det är den enda anledningen att man fortsätter. De stunderna så är det ett fantastiskt jobb, och man glömmer för stunden bort ryggen som man har så jävla ont i efter att ha jobbat böjd en hel förmiddag och den halvtaskiga lönen man får. För att inte tala om den eventuella skit man torkat.
Den här känslan har fött en ny tanke hos mig. Jag har funderat på om jag gör det för att jag vill hjälpa folk, vilket var ett huvudargument från min sida när jag skulle söka jobbet, eller om jag gör det för att jag själv får en kick av att vara behövd och uppskattad? En ren egotripp med andra ord. Hm. Jag är själv osäker på vad som är det rätta, men oavsett vilket som är den största anledningen så hänger det, förhoppningsvis, ihop.
---
Idag efter jobbet så kom Emil hit en sväng och vi testade lite ljud inför inspelningen imorgon. Det låter hittills ganska lovande efter förutsättningarna, och jag är taggad. Det ska bli kul att spela in igen!
För övrigt så såg jag En film om Olle Ljungström för någon dag sen. Jag blev väldigt fascinerad av honom. Han har en väldigt speciell syn på sin omvärld, och sig själv. Jag tror att han hade haft det väldigt, väldigt svårt utan sin talang som har hjälpt honom att påverka Sveriges musikliv på ett ganska markant sätt. Den mannen har satt avtryck. På något sätt är det nog min dröm att göra det också, även om jag inte vet hur ännu.
