Det verkar i alla fall som att jag kan röra mig

Idag är ett monument över färgen grå.
Himlen går i samma ton som berget och regner strilar i sakta mak ner över kläppegatan. Som om någon bestämt att det regn som finns att uppbåda minsann ska fördelas jämnt över dygnets 24 timmar.
Och på tal om timmar; i november har Göteborg benådats med tre soltimmar. T R E jävla soltimmar.

Huvudet värker efter gårdagens dryckesgille hos Adam, trots att jag drack minst sagt måttligt, och mitt konto är en ekande tom brunn med bara ett par pölar kvar på botten.

Så vad gör man med sina sista slantar?

Jo.
Man går till hemköp med Andra sjunger Olle Ljungström i öronen och mjukisbyxor som effektivt absorberar regnet för att köpa chips, dip och cola.
Slöseri eller höstterapi, vad är skillnaden? Det enda jag vet är att känslan av att lägga sig i soffan framför Cat o' nine tails och svulla loss lite i min ensamhet är svårslagen.

RSS 2.0