Att bemöta rasismen
Till en början var allting fint. Folk sjöng om gator fria från rasister och någon hade ”jympa mot rasism” till musik från en bergsprängare. Polisen var också på plats, och de var många. Både till fots och till häst. Efter ett tag anlände Sverigedemokraterna till platsen och demonstranterna närmade sig dem. Stämningen blev helt klart hetsigare. Jag var själv ganska nära, bara ett par meter därifrån. Framför mig stod en demonstrant med megafon. Han skrek i ansiktet på en av Sverigedemokraterna att han inte ville ha rasister som dem på sina gator. Sverigedemokraten kupade handen bakom örat som om han inte hört, som en ironisk gest. Jag tror han var nervös.
Efter ett tag var Sverigedemokraterna instängda mellan två demonstrantklungor. Endast åtskilda av en kedja poliser och deras piketbussar på ena sidan och ridande poliser på den andra. Folk sjöng slagord och blåste i visselpipor. Det var såklart omöjligt att genomföra ett torgmöte.
Någonstans här så gick jag. Jag skulle fika med en gammal klasskamrat från folkhögskoletiden. Strax därefter beslutade Sverigedemokraterna sig för att ställa in torgmötet och lämna platsen. Det var då stämningen blev som allra hetsigast och polisen använde pepparspray mot ett par av demonstranterna.
Tanken om att öppet visa sitt motstånd mot Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik är fin. Men när jag stod där bland fanor och slagord kändes det mest djupt tragiskt att det här är vad som krävs. Man ska inte behöva stå en halv meter ifrån någon och via megafon berätta att rasister som han inte hör hemma på stadens gator. I drömmen om mitt samhälle hade deras torgmöte inte väckt någons intresse, eller åtminstone inte fångat det tillräckligt länge för att hålla kvar det.
Kanske har det till och med motsatt effekt? Genom mediernas försorg når nu nyheten om ett saboterat torgmöte människor som annars aldrig hade hört talas om det. Kanske ”skrämmer” man någon som övervägt att rösta på SD, men jag tror inte det. Om inte partitoppen vacklar inför demonstrationsmassorna så kommer inte väljarna att göra det heller. Att lägga en anonym röst den 19 september innebär ingen risk för någon. Dessutom tror jag inte att de som överväger att rösta Sverigedemokratiskt kan identifiera sig med organisationer som Rättvisepartiet Socialisterna eller Syndikalistiska ungdomsförbundet, som båda deltog i demonstrationen. Däremot stärker nog demonstrationen enigheten i de egna leden.
Jag vill såklart visa mitt motstånd mot Sverigedemokraternas politik. Det var därför jag gick dit. Men jag vill samtidigt vara effektiv. Så hur ska man agera?
