Bokmässa
Bokmässan i Göteborg, min första mässdag någonsin.
Det är fullpackat med folk.
Inte många minuter hinner passera innan den första ilskan föds i mitt bultande huvud. Bultande som i huvudvärk. Jag var visst inte så frisk som jag trodde jag var.
Och inte en treo så långt ögat når, vilket i och för sig inte är längre till rulltrappan mot plan 2.
Och varmt som i en jävla ångbastu. Vad gör allt folk här? Jag trodde det skulle vara lugnt och behagligt att strosa omkring bland montrarna.
Men nej, det är det inte. Det är ett krig.
Varje person som stannar upp för att beskåda en monter bildar en obönhörlig och mycket trång flaskhals som resten av oss måste pressas igenom.
Trångt och svettigt.
Fastnar jag bakom en kulturtant med för mycket parfym på sig igen så blir jag vansinnig.
Möter Mark Levengood på plan 2, strax efter att jag blivit nekad att gå på Jonas Gardells Jesusseminarium.
Kan av någon anledning inte hålla bort ett fånigt flin från mina läppar och försöker aktivt dölja det genom att klia mig på näsan med stora, yviga rörelser samtidigt som Mark passerar förbi mig.
Upptäcker att jag missat seminariet med Björn Ranelid. Driten också!
Pressar mig genom folkhopen för att hinna till piratförlagets monter innan Jan Guillou slutar signera sin självbiografi. Jag hinner dit och är en av de sista som får köpa boken signerad.
Efter ett ganska ensidigt informationsutbyte - En bok va? Till vem? Andreas, är det du det? Varsågod. - Så har jag boken i min hand. Skrivandets makt och vanmakt.
Tack..
Jag var för trött för att tala. Konversera. Varför inte ta chansen när man som journaliststuderande har förmånen att stå framför Jan Guillou?
Säga vad man vill om honom, men det han har gjort som journalist är inget man spottar på i första taget.
Men nu stod jag där allt annat är munvig. Trött, nästan yr. Svettig och uttorkad.
Jag har känt mig mer tilltalande.
I takt med att jag mattas av så blir jag likgiltig inför den kompakta folkmassan. Separeras allt mer ifrån den. Nu är det jag som är flaskhalsen. Och det känns bra. Nästan förlösande.
Flanerar runt bland montrarna, stannar till vid Stig Dagerman-montern och fastnar där ett tag.
Stig Dagerman, varför har jag inte upptäckt honom förr?
Jag saknar tro och kan därför aldrig bli
någon lycklig människa, ty en lycklig människa
skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett
meningslöst irrande mot den vissa döden.
Bestämmer mig för att besöka montern imorgon igen. Och kanske köpa något av honom. Ja, det ska jag nog göra.
Pratar med humanisterna. De vill avdöpa mig med en rosa hårtork och "säga några ord".
Det känns löjligt. Humanisterna känns löjliga. Jag förstår inte varför de över huvud taget finns, och funderar på om jag ska fråga. Men jag kommer mig aldrig för.
Jag får känslan av att de är arga, men jag förstår inte varför. För att folk tror på gud?
Det känns småaktigt att bli upprörd över. De ska väl skita i om jag så tror på anden som
lever och bor i min kaffebryggare. Det är min sak, inte deras.
Släpar fötterna efter mig i riktning mot utgången. Frisk luft, helt underbart.
Det är fullpackat med folk.
Inte många minuter hinner passera innan den första ilskan föds i mitt bultande huvud. Bultande som i huvudvärk. Jag var visst inte så frisk som jag trodde jag var.
Och inte en treo så långt ögat når, vilket i och för sig inte är längre till rulltrappan mot plan 2.
Och varmt som i en jävla ångbastu. Vad gör allt folk här? Jag trodde det skulle vara lugnt och behagligt att strosa omkring bland montrarna.
Men nej, det är det inte. Det är ett krig.
Varje person som stannar upp för att beskåda en monter bildar en obönhörlig och mycket trång flaskhals som resten av oss måste pressas igenom.
Trångt och svettigt.
Fastnar jag bakom en kulturtant med för mycket parfym på sig igen så blir jag vansinnig.
Möter Mark Levengood på plan 2, strax efter att jag blivit nekad att gå på Jonas Gardells Jesusseminarium.
Kan av någon anledning inte hålla bort ett fånigt flin från mina läppar och försöker aktivt dölja det genom att klia mig på näsan med stora, yviga rörelser samtidigt som Mark passerar förbi mig.
Upptäcker att jag missat seminariet med Björn Ranelid. Driten också!
Pressar mig genom folkhopen för att hinna till piratförlagets monter innan Jan Guillou slutar signera sin självbiografi. Jag hinner dit och är en av de sista som får köpa boken signerad.
Efter ett ganska ensidigt informationsutbyte - En bok va? Till vem? Andreas, är det du det? Varsågod. - Så har jag boken i min hand. Skrivandets makt och vanmakt.
Tack..
Jag var för trött för att tala. Konversera. Varför inte ta chansen när man som journaliststuderande har förmånen att stå framför Jan Guillou?
Säga vad man vill om honom, men det han har gjort som journalist är inget man spottar på i första taget.
Men nu stod jag där allt annat är munvig. Trött, nästan yr. Svettig och uttorkad.
Jag har känt mig mer tilltalande.
I takt med att jag mattas av så blir jag likgiltig inför den kompakta folkmassan. Separeras allt mer ifrån den. Nu är det jag som är flaskhalsen. Och det känns bra. Nästan förlösande.
Flanerar runt bland montrarna, stannar till vid Stig Dagerman-montern och fastnar där ett tag.
Stig Dagerman, varför har jag inte upptäckt honom förr?
Jag saknar tro och kan därför aldrig bli
någon lycklig människa, ty en lycklig människa
skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett
meningslöst irrande mot den vissa döden.
Bestämmer mig för att besöka montern imorgon igen. Och kanske köpa något av honom. Ja, det ska jag nog göra.
Pratar med humanisterna. De vill avdöpa mig med en rosa hårtork och "säga några ord".
Det känns löjligt. Humanisterna känns löjliga. Jag förstår inte varför de över huvud taget finns, och funderar på om jag ska fråga. Men jag kommer mig aldrig för.
Jag får känslan av att de är arga, men jag förstår inte varför. För att folk tror på gud?
Det känns småaktigt att bli upprörd över. De ska väl skita i om jag så tror på anden som
lever och bor i min kaffebryggare. Det är min sak, inte deras.
Släpar fötterna efter mig i riktning mot utgången. Frisk luft, helt underbart.
