buildmeup

Var på Bruce Springsteen i Torsdags, i kylan och regnet. Egentligen helt värdelösa förutsättningar för en konsert, med fyra grader varmt, ihållande regn och snålblåst så var två timmars väntan innan konsertens start som en mindre skärseld.
Jag, med en jacka som var mer vindtät än vattentät, kyldes snabbt ner till en liten frostklump som helst inte ville ta händerna ur fickan för att hålla värmen. Att jag var där ensam gjorde inte väntan enklare, när det regnade och blåste som värst så kändes det som att hela stadion var där med någon, utom jag.

Bruce och bandet hade även den goda smaken att inte gå på scenen förrän 30-40 minuter efter utsatt tid, men när de väl gjorde det så förträngde jag snabbt kylan och pissregnet. Konserten inleddes med att svenskättade gitarristen Nils Lofgren spelade Idas Sommarvisa på dragspel medan resten av bandet äntrade scenen. Allra sist kom såklart Bruce tillsammans med saxofonisten Clarence Clemons, som knappt kan gå tack vare vad jag tror är en höftskada. Efter det inledande publikfrieriet, som väl ingen svensk kan motstå, spelade man Who'll stop the rain till vädrets ära.

Känslan av att stå mitt bland 30 000 människor som sjunger med på ett närmast blint, fanatiskt sätt är svårjämförlig. Bruce får ett enormt gensvar från publiken, och han vet minst sagt hur han ska utnyttja det. Badlands rullade förbi, och med den Prove it all night. En minst sagt hygglig inledning, som sedan gick över i en period som var lite mer trögrodd. Jag kände inte till låtarna lika bra och det var bluesigare rock, som låten Seeds, t.ex. Kändes lite malplacerat, men sen kommer The ghost of Tom Joad, och Nils Lofgrens solo är fantastiskt att både lyssna till, och titta på. Men vändningen från de segare bluesinspirerade låtarna är inte fullbordad förrän The Wresler slås an av keyboardisten. Stadion stannar helt, kvällens kallaste vind drar in över stadion och det känns som om jag är den ende som sjunger med. När strålkastarna vänds ut mot publiken i slutet av låten finns det ingen rökmaskin i världen som kunde gjort regnets jobb. Den låten är nog det starkaste jag tar med mig ifrån den här konserten.

Scenerna som utspelades under Waiting on a sunny day när Springsteen lutar sig ned vid kravallstaketet och låter en liten flicka sjunga refrängen helt själv är signifikativ för hela upplevelsen. Jublet som utbröt efter hennes sånginsats och när Bruce lyfte upp henne på scenen inför 30 000 åskådare var massivt. Och även om jag antar att det är ett beprövat knep som ofta återkommer i hans framträdanden så gav det en känsla av gemenskap och tillhörighet som man inte är direkt bortskämd med på konserter.

En annan bild som dröjer sig kvar på hornhinnan är när Bruce halkar på den blöta scenen och faller med ändan först ner i golvet, för att sedan mycket, mycket nöjd utropa att han inte kan fortsätta därför att han har brutit röven.

"I'm telling you, I broke my ass!"

Eller scenarbetaren som såg ut som Thomas Wassberg och kutade tvärs över scenen med våtskrapa och torkade bort regnet.

En sak som grämer mig är dock att Fredagens konsert verkar ha varit betydligt fetare. Bättre väder, och en låtlista som jag verkligen hade velat höra när jag var där. Låtar som Thunder Road, Candys room, Hungry heart, Tenth avenue freeze-out och Detroit Medley hade varit något. Men man kan ju inte få allt.

Nästa gång ska jag inte gå på den första konserten.