buildmeup

Idag ringde min Morfar mig och ville spela Schack. Han gör det ibland, men jag orkar för det mesta inte åka dit. Jag har ju så mycket annat för mig brukar jag intala mig. Men det har jag ju egentligen inte.
Men den här gången bestämde jag mig för att åka dit och spela lite schack, ta en kopp kaffe och småprata lite om livet.
Han gillar det min Morfar, att småprata lite om livet.

Efter ett snabbt stopp på konditori Tosca där jag köpte oss varsin budapestbakelse ("köp det flottigaste dom har!") till kaffet så anlände jag till Morfars hus, och redan nu hade jag tyckt mig höra ett konstigt ljud från bilen när jag körde, men det var inte så framträdande och jag antog att det var vägljud som jag hörde.

Efter två schackpartier och varsin seger så var det dags för mig att åka hem och laga lite mat, men när jag satte mig i bilen och körde iväg så kändes någonting väldigt, väldigt fel. Och javisst, vänster framdäck hade punka. Superpunka till och med. Mer punka än jag någonsin sett ett däck ha.
Det faktum att det var vänster fram som hade gått sönder gjorde allt mycket besvärligare, speciellt nu när jag stod lite olägligt tlll på en gata i Bengtsfors. För att inte bli överkörd var jag tvungen att avbryta mitt skruvande varje gång det kom en bil och flytta på mig. Tack vare detta så tog det såklart betydligt längre tid än vad det normalt borde ha gjort. Till råga på det var bilen otroligt skitig eftersom att vägen upp till vårat hus för tillfället är en lervälling. Den skiten var svår att undvika när jag hukade mig för att få ordning på den minimala domkraften som SAAB varit vänliga nog att skicka med bilen. Man kan väl säga som så att efter ett tag var inte bilen ensam om att vara skitig.

När bilen hängde lite småsvajigt i luften och alla skruvar var bortskruvade från hjulet så satt det ändå kvar som berget. Jag slet och drog men fick inte loss det. Inte förrän en f.d fotbollsspelare i Bengtsfors IF kom och lossade på det med en välriktad hästspark.
Sen var det bara att skruva på det knallröda, trådsmala, reservdäcket och köra iväg.

Trodde jag.

Under tiden jag skruvade loss däcket så hade jag haft på varningsblinkersen för att uppmärksamma folk ytterligare på att jag låg där bredvid bilen på asfalten och krälade. Detta hade ju, givetvis, sugit musten ur SAABens klena batteri, och jag riktigt kände hur begagnade-bil-guden skrattade mig i ansiktet.

Detta löste sig genom att jag gick tillbaka till morfar och bad honom komma med bilen så jag kunde koppla samman dom med ett par startkablar och få igång mitt halvdöda vrak. Detta blev den slutgiltiga räddningen för den strandade val som var min saab, och jag kunde äntligen åka hem och laga min mat. Vid det här laget både hungrig, frusen, skitig och med ömmande knän.

Men nu kan jag iaf byta däck som en gud.