buildmeup

Jag har insett en sak nu det senaste, och den insikten stör mig lite måste jag erkänna. Jag har kommit på att jag är trött på att vara trevlig mot folk. Speciellt i jobbet, eller enbart på jobbet egentligen eftersom det endast är där som jag måste vara trevlig mot alla. Även om jag blir bemött som skit så måste jag själv hålla en viss nivå eftersom jag inte representerar mig själv, utan antingen skoaffären eller hemtjänsten.

Inte för att det är nåt fel på att vara trevlig, och för det mesta är det heller inget problem att vara trevlig mot de jag möter i jobbet. Jag gillar att prata med de gamla, men ibland står det mig upp i halsen att vara så otroligt trevlig och prata om saker som jag egentligen inte bryr mig ett skit om.

Vädret t.ex.

Ja, visst är det kallt men det är ju tamejfan Februari. Det ska vara både kallt och snö och det vore betydligt sämre för oss alla om det INTE vore lite småkyligt.

Nu låter det som att mitt jobb bara är skit, det är det ju inte. Men ibland blir jag lite mätt på det och känner att kanske, kanske kan jag göra nåt som jag får ut lite mer av. Som inte är lika kvävande i sina stunder.

Jag tror att min påtvingade trevlighet tömmer mig lite under dagarna, så att jag när jag kommer hem sluter mig lite grann. Min familj får nog lida lite för detta och tycker nog lite då och då att jag är kort mot dom. Det kanske jag är också, men är det jobbets fel? Det känns lite medelålders gubbe att skylla på jobbet.

Småsur gubbe i för tung volvo liksom.

Nu blev det ett väldigt gnälligt inlägg känner jag, men såna måste man också få ur sig som bekant. Egentligen önskar jag bara att kickarna kom lite tätare. Då kan man nog uthärda både sura kärringar och klimatkriser.